Jag skriver ”sagan” för det är sagolikt att vi äntligen, efter många års arbete, har en bystuga en plats att samlas på. Här kommer berättelsen om hur det gick till.

(För 50 år sedan) År 1950 var Husarö ett fungerande litet samhälle. Vi hade skola, post och affär. Alla odlade jordgubbar, vi hade inget överflöd men vi levde tryggt och gott. Vi var ungefär 50 fastboende.

1957 stängdes skolan, inte för att det saknades barn (skolan hade då 7 elever) utan för att de styrande i kommunen påstod att barnen skulle få det bättre i en större skola med en annan skolform. Följden av att skolan stängdes blev att barnfamiljerna flyttade från ön. Familjen Österman försökte stanna, men de långa skolskjutsarna varje dag i öppen båt i ur och skur och kyla gjorde det så svårt att också dom tvingades att flytta. År 1958 kom nästa dumhet. Skolan såldes mot Husaröbornas vilja. Skolan var faktiskt vår, (vi skänkte tomten, B.A.Hjort bidrog med pengar och Erik Sjöberg byggde skolan) det var bara det att det juridiska ägandet låg på kommunen, det skulle vara tryggare så trodde Husaröborna.

Husarö låg nästan tomt och öde på vinterhalvåret i början av 60-talet. Skulle det så förbli? Nej! Utvecklingen blev annorlunda. Husarö gård styckades upp till tomtområde med 90 nya fastigheter. Det blev åter igen liv och rörelse på ön. Det. Byggdes också en ny affär efter den gamla som avvecklades.

I svenska folkets natur är hårt inristat att om två möts så bildar dom genast en kö och blir dom tre eller ännu fler så bildar dom en förening. Var skulle vi hålla våra föreningsmöten? Vi kunde ibland låna f.d. skolan för våra möten men det räckte ju inte i längden. Det blev med tiden ganska många föreningar på ön som bevakade olika intressen.

I början av 80-talet stod det klart att vi måste undersöka möjligheterna att få en samlingslokal. Det var Maja Nilsson, Fritz Gudmundsson, Kerstin och Arne Österman och Jag, Mary Lindfeldt m. fl. som från byalagets sida började arbeta med frågan. Också hembygdsföreningen aktiverades. Där fanns Lars Öhman som ordförande, Bertil Lindbäck och Ulla Brandt som ritade hus. Sedan kom vi förstår underfund med att skulle det någonsin dyka upp en möjlighet måste vi ha pengar. Lösningen blev stiftelsen Husarö Hembygdsgård som bildades 1989. Byalaget, Hembygdsföreningen och Ansgarsförbundet med Helmuth Hilmer i spetsen bidrog med 20.000 kr var som startkapital. Därpå följde ett antal år då vi förgäves undersökte varje tänkbar möjlighet att hitta en lokal eller mark för detta. Vi gav inte upp utan fortsatte arbeta. Husarö anordnar varje år en s.k. Husarödag med marknad. Där medverkade vi med auktioner, loppmarknader, lotterier, kaffeförsäljning mm. Vi arbetade också med organisationen av Husarödagen. Vi fick väl ihop 7-8.000 kr varje sommar.

Först år 1997 öppnades en möjlighet. Telia hade ett hus där det hade all sin teknik ner på samfälligheten vid ångbåtsbryggan. Teknikens utveckling gjorde huset onödigt stort. Dom byggde en telemast och stoppade sin krympta apparatur i ”en liten väska”. Samfälligheten övertog huset som vi i stiftelsen arrenderade. Huset var varken stort (40 kvm) eller i gott skick men vi var glada.